Tankar och funderingar
Vart kommer ångest ifrån? Vad beror det på och varför drabbas man av det?
"När man upplever något som otäckt eller jobbigt kan man reagera med ångest. Hjärtat börjar slå fortare och musklerna drar ihop sig. Man kan känna sig ängslig och orolig, svettas, må illa och få svårt att andas. Ångest är naturliga reaktioner från kroppen, och något som finns hos alla mer eller mindre intensivt. Det är ofarligt, men kan kännas skrämmande."
Det är faktiskt sant, jag brukar känna mig orolig och få svårt att andas, sen stämmer det in att även hjärtat börjar slå fortare och att det känns som att musklerna drar ihop sig. Nu händer det allt för ofta igen och jag tänker inte falla tillbaka till något jag har kämpat mig ur tidigare. Något jag kämpade för att slippa eftersom det är det jobbigaste jag har varit med om. Något jag då och då inte kan förstå att jag utsatte min egna kropp för. Men samtidigt något som jag fortfarande har någonstans i bakhuvudet. När jag ska träffa nya människor så kan inte tankar som "dom kommer inte acceptera mig" låta bli att glida igenom mitt huvud. Att dom ska skratta åt mig så fort jag öppnar munnen för att säga något. Gång på gång. Dock är det jobbigaste tankarna jag har om mig själv. Jag vill bara kunna tro att jag ska klara saker, jag vill slippa vara osäker på om människor verkligen tycker om mig för den jag är. När någon säger att jag ser bra ut så tar jag oftast förgivet att personen i fråga driver med mig. Vad fan ska man göra för att ändra sånna "inställningar" i kroppen?
Tack och lov att jag har min älskade pojkvän som får mig på bättre humör så fort jag rasar fastän han nästan aldrig vet vad det handlar om. Finaste människan i världen.
"När man upplever något som otäckt eller jobbigt kan man reagera med ångest. Hjärtat börjar slå fortare och musklerna drar ihop sig. Man kan känna sig ängslig och orolig, svettas, må illa och få svårt att andas. Ångest är naturliga reaktioner från kroppen, och något som finns hos alla mer eller mindre intensivt. Det är ofarligt, men kan kännas skrämmande."
Det är faktiskt sant, jag brukar känna mig orolig och få svårt att andas, sen stämmer det in att även hjärtat börjar slå fortare och att det känns som att musklerna drar ihop sig. Nu händer det allt för ofta igen och jag tänker inte falla tillbaka till något jag har kämpat mig ur tidigare. Något jag kämpade för att slippa eftersom det är det jobbigaste jag har varit med om. Något jag då och då inte kan förstå att jag utsatte min egna kropp för. Men samtidigt något som jag fortfarande har någonstans i bakhuvudet. När jag ska träffa nya människor så kan inte tankar som "dom kommer inte acceptera mig" låta bli att glida igenom mitt huvud. Att dom ska skratta åt mig så fort jag öppnar munnen för att säga något. Gång på gång. Dock är det jobbigaste tankarna jag har om mig själv. Jag vill bara kunna tro att jag ska klara saker, jag vill slippa vara osäker på om människor verkligen tycker om mig för den jag är. När någon säger att jag ser bra ut så tar jag oftast förgivet att personen i fråga driver med mig. Vad fan ska man göra för att ändra sånna "inställningar" i kroppen?
Tack och lov att jag har min älskade pojkvän som får mig på bättre humör så fort jag rasar fastän han nästan aldrig vet vad det handlar om. Finaste människan i världen.
I feel like a monster
Och där brast det peppade partyhumöret. Det går så fruktansvärt fort. Jag förstår inte vad det är med mig, det är så nära till tårarna hela tiden. Allting brast nyss och jag fick direkt dåliga tankar om mig själv. Som vanligt då. Att jag inte är värd alla människor jag har runt mig. Alla människor som verkligen bryr sig om mig. Varför tänker jag ens så? Jag är världens lyckligaste som har världens finaste pojkvän, vänner & familj. Jag kände nyss att 'aldrig i livet att jag festar ikväll'. Men mamma satt nyss och pratade med mig, berättade att som en ballong fylld med vatten som rasar i golvet, så fort ändrades mitt humör. Hon fick igång mig igen & nu ska jag skölja ansiktet med kallt vatten så att jag åtminstone inte ser lika förstörd ut som jag känner mig. Jag behövde nog få ut tårarna, det var bara lite fel tillfälle för dom att komma. Hon förklarade än en gång att "du förstår inte hur mycket mindre du orkar än alla dina vänner" och jag tror hela tiden att det är precis vad jag gör, jag tror att jag tål att dricka lika mycket alkohol som alla andra, jag tror att jag orkar hålla igång utan att sova som alla andra, jag tror att jag orkar hitta på allting som alla andra vill göra. Men tillslut brister det. Nu ska jag sätta på en partylåt & komma igång. Jag har längtat till denhär helgen och jag ska inte förstöra för mig själv. Så är det bara.
Jag älskar dig mest i hela världen ♥
Jag älskar dig mest i hela världen ♥
I don't know who you think i am
Jag pallar inte. Ingenting ska gå som jag vill längre och jag skriver inte nu för att blama någon utan bara för att få det ur mig. Men för det första fick jag mitt första IG på ett prov den här veckan (känner mig totalt värdelös bara av ett litet IG). Sen är det 18 på balzac ikväll så jag hade tänkt gå ut MEN fick höra att det var världens tråkigaste ställe, sen blev jag bjuden på waynes personalfest imorgon så jag tänkte att jag far dit istället för balzac ikväll. Då får jag höra idag att Julia (som skulle ha med sig mig som vän) är sjuk så det blir ingenting på waynes och nu orkar jag inte tagga inför balzac ikväll heller. Dessutom jobbar jag stängning imorgon så jag skulle ändå ha varit tvungen att stress-stänga som förra gången inte ledde till något bra resultat alls. Jag går som runt i min egna lilla bubbla nu också och därför har jag inte skrivit någonting här. Det är nog egentligen ganska bra för annars skulle ni ha dragit ögonen genom flera totalt ointressanta blogginlägg. Iofs är det här minst lika ointressant men jag måste få ur mig det på något sätt. Jag är så jävla känslig nu och har varit hela veckan. Vet inte vad det är, kan inte ens skylla på pms. Förresten, hur gör man om man vill vara på flera ställen samtidigt och ha råd med allt möjligt? Ge mig gärna förslag om ni har några. Sen skulle jag behöva bantningstips också för det börjar synas på min kropp att jag har blivit sockerberoende och äter mycket godis. Åh, jag får ångest.
Nu blir det här väldigt mycket "emo-varning" och jag kommer ångra att jag skrev det här inlägget senare, kanske. Jag vet inte. Jag vet ingenting nu.
Nu blir det här väldigt mycket "emo-varning" och jag kommer ångra att jag skrev det här inlägget senare, kanske. Jag vet inte. Jag vet ingenting nu.
Over and fucking over again.
