Och där brast det peppade partyhumöret. Det går så fruktansvärt fort. Jag förstår inte vad det är med mig, det är så nära till tårarna hela tiden. Allting brast nyss och jag fick direkt dåliga tankar om mig själv. Som vanligt då. Att jag inte är värd alla människor jag har runt mig. Alla människor som verkligen bryr sig om mig. Varför tänker jag ens så? Jag är världens lyckligaste som har världens finaste pojkvän, vänner & familj. Jag kände nyss att 'aldrig i livet att jag festar ikväll'. Men mamma satt nyss och pratade med mig, berättade att som en ballong fylld med vatten som rasar i golvet, så fort ändrades mitt humör. Hon fick igång mig igen & nu ska jag skölja ansiktet med kallt vatten så att jag åtminstone inte ser lika förstörd ut som jag känner mig. Jag behövde nog få ut tårarna, det var bara lite fel tillfälle för dom att komma. Hon förklarade än en gång att "du förstår inte hur mycket mindre du orkar än alla dina vänner" och jag tror hela tiden att det är precis vad jag gör, jag tror att jag tål att dricka lika mycket alkohol som alla andra, jag tror att jag orkar hålla igång utan att sova som alla andra, jag tror att jag orkar hitta på allting som alla andra vill göra. Men tillslut brister det. Nu ska jag sätta på en partylåt & komma igång. Jag har längtat till denhär helgen och jag ska inte förstöra för mig själv. Så är det bara.


Jag älskar dig mest i hela världen ♥