Hej alla där ute! Hampus och nille här! Vi sitter här i soffan hos familjen Eriksson/Paavola och filosoferar om livets stora gåtor. En sak vi har suttit och töänkt på vad är meningen med livet?
Är det att trampa in på orkestervägen 128 och hålla nathalie vaken hela natten? (vi tror det)
Eller är det att äta upp all deras mat? vem vet? men det ska vi ta reda på innan natten är slut!

Vi gästbloggar nu som ni ser och det är nått vi har velat göra nu sedan Nattilou startade denna blogg och det är med ett nöje att räcka ut en arm till er läsare. Nått vi har velat förmedla till er är att vi förstår oss verkligen inte på er tjejer! Kan ni snälla hjälpa oss ? Berätta hur ni tänkter och resonerar. Varför ni gör som ni gör, och vilka fel VI killar gör (inte jag och nille då)? snälla berätta.

Om ni har några frågor skicka dom till, hä[email protected]

Tack för oss

xoxo and penetration

Dagen är kommen. Eller inte riktigt än för vi bor ju inte i lägenheten pårikt än, vi vill ha klart allt först, det är så fruktansvärt dammigt och smutsigt nu när tapetsering och golv ska fixas. Men det är med blandade känslor jag lämnar "hemmet" för att flytta hemifrån. Hur ska jag klara mig utan mammas mat, mammas städning, mammas tvättning, mamma i allmänhet? Hon är ju min styrka i livet, min trygghet, axeln jag kan luta mig mot när jag behöver någon. Nu kommer hon givetvis finnas här för mig lika ofta ändå men det känns... spännande på något sätt. Och det ska det väl göra? Sen känns det givetvis hur bra som helst också, att jag ska flytta ihop med min älskade fina. Han är ju trots allt den andra klippan jag har. Min räddare i nöden som stöttar mig i alla lägen. Vi har varit tillsammans i 2 år och 7 månader så det är ju fan på tiden alltså, haha. Laga mat, städa, diska, tvätta och bortsett från det ska man ha tid med varandra OCH egentid? Ja, vi får se hur det här ska gå men jag tvekar inte en sekund på att jag kommer att stortrivas att vara sambo med min Dennis ♥

Det handlar inte om att finna den person man vill gå till sängs med, det handlar om att finna den man vill vakna upp med.

Det handlar inte om att finna den man vill leva tillsammans med, det handlar om att finna den man inte kan leva utan.

Snön vräker ner, jag andas med munnen för näsan är helt igentäppt och jag har riktigt ont i halsen. En kort sammanfattning av denna dag, den 10 november. Den 10:e varje månad är lite extra speciell då jag och Dennis blev tillsammans den 10 maj 2008. Ni som då kan räkna har fått det till att vi firar 30 månader idag eller annars kan man säga TVÅ OCH ETT HALVT ÅR.

Jag hatar att tiden går så sakta.
Jag hatar att du inte älskar mig längre.
Jag hatar att vara själv.
Jag hatar att du hellre festar ikväll än att vara här.
Jag hatar att kunna säga att jag aldrig har varit såhär ledsen.
Jag hatar att inse.
Jag hatar att du är den enda jag inte skäms att gråta för.
Jag hatar att jag inte kan ta hit vänner (stöd) för att jag skäms.
Jag hatar att du inte bryr dig så mycket som jag önskar.
Jag hatar att det känns som att vårat förhållande inte betytt ett skit.
Jag hatar att må såhär.
Jag hatar huvudvärken och allt snor man får när man gråter.
Jag hatar att jag gör en "jag hatar-lista".
Jag hatar att tårarna aldrig tar slut.
Jag hatar alla tankar jag har om mig själv nu.
Jag hatar att vara tillbaka i "mitt ledsna jag".
Jag hatar att jag inte kan tänka på annat.
Jag hatar att jag inte har ätit på hela dagen.
Jag hatar det här. Mig själv. Allt. Livet. Just nu.


Min älskling...............

It's so hard to breath, It's so hard to move
I can even sleep in this lonely room

Is this what i have to go through
to be able to live my life without you?
Is this what i have to feel like
to be able to live without you by my side?

It hurts so bad.

Enligt er läsare kan man tydligen inte umgås med någon utan att man är tillsammans. När jag skrivit att jag umgåtts med Dennis så har det inte betytt att vi blivit tillsammans igen. Vi bestämde oss för att ge det ett till försök men jag har blivit så otroligt sårad.

Känns som att någon har slitit ut alla mina organ ur kroppen, stampat på dom och slängt tillbaka dom huller om buller in i kroppen, SÅ ont gör det. Att bli sårad. Att jag inte längre ska få leva med det finaste jag har. Trots alla jag har runt omkring mig så känner jag mig ensammast i världen. Det går inte beskriva i ord men jag ska ge det ett försök. Om jag skulle jämnföra det med något så känns det som att det här är sista sidan i sista kapitlet i en riktigt jävla bra bok och att man bara väntar på att sidan med "the end" ska dyka upp så att man kan lägga den boken bakom sig.

Så enkelt och smärtfritt kommer det givetvis inte att vara.

Jag ska trots allt lära mig leva utan den personen som har funnits här för mig när som helst i 2 år och 3 månader. Den personen som gjorde mig glad hur ledsen eller arg jag än var, den personen som stannade med mig på sjukhuset till mitt i natten trots att besökstimmarna tagit slut, den personen jag älskade att somna och vakna upp bredvid, den personen som inte "bara" var min pojkvän utan även en av mina allra bästa vänner, den personen jag haft så otroligt kul med, den personen som vet mer om mig än jag själv gör, den personen som körde 2 mil mitt i natten bara för att hålla om mig eller pussa på mig när jag var ledsen, den personen som i princip bott med mig och min familj, den personen som visat mig vad kärlek är.

Den personen jag vill fortsätta leva med som inte vill detsamma.

I nuläget känns det som att det här var "once in a lifetime" och att jag aldrig mer kommer få uppleva den glädje jag känt under dessa år med honom. Har aldrig varit så sprudlande kär som jag varit. Aldrig förut har en och samma person fått mig att må så otroligt bra trots omständigheterna.

Att tänka på minsta lilla grej vi gjort tillsammans får mig att gråta krokodiltårar. Bara en enkel sak som att han aldrig mer kommer hålla om mig när vi ser film eller när jag ska sova får mig att tjuta som en barnunge. "Man inser inte vad man har förrän man har förlorat det" - aldrig hört något sannare.

What doesn't kill you, can only make you stronger. Om man ska se något positivt i det hela (finns det ens?) så har jag lärt mig något av det här. Att jag från och med nu ska ta vara på allt fint jag har i mitt liv. Som mina fina vänner och min fina familj.

En sista fråga... Hur går man vidare?

I want to feel you
I need to hear you
You are the light
That's leading me
To the place where I find peace again

You are the strength, that keeps me walking
You are the hope, that keeps me trusting
You are the light, to my soul
You are my purpose, you're everything

How can I stand here with you and not be moved by you?
Would you tell me how could it be any better than this?

You calm the storms, and you give me rest
You hold me in your hands, you won't let me fall
You steal my heart, and you take my breath away
Would you take me in? Take me deeper now?

How can I stand here with you and not be moved by you?
Would you tell me how could it be any better than this?
And how can I stand here with you and not be moved by you?
Would you tell me how could it be any better than this?

Cause you're all I want, you're all I need
You're everything, everything
You're all I want, you're all I need
You're everything, everything
You're all I want, you're all I need
You're everything, everything
You're all I want you're all I need
You're everything, everything

And how can I stand here with you and not be moved by you?
Would you tell me how could it be any better than this?
How can I stand here with you and not be moved by you?
Would you tell me how could it be any better than this?

How can I stand here with you and not be moved by you?
Would you tell me how could it be any better than this?