Don't let me go
Känns som att någon har slitit ut alla mina organ ur kroppen, stampat på dom och slängt tillbaka dom huller om buller in i kroppen, SÅ ont gör det. Att bli sårad. Att jag inte längre ska få leva med det finaste jag har. Trots alla jag har runt omkring mig så känner jag mig ensammast i världen. Det går inte beskriva i ord men jag ska ge det ett försök. Om jag skulle jämnföra det med något så känns det som att det här är sista sidan i sista kapitlet i en riktigt jävla bra bok och att man bara väntar på att sidan med "the end" ska dyka upp så att man kan lägga den boken bakom sig.
Så enkelt och smärtfritt kommer det givetvis inte att vara.
Jag ska trots allt lära mig leva utan den personen som har funnits här för mig när som helst i 2 år och 3 månader. Den personen som gjorde mig glad hur ledsen eller arg jag än var, den personen som stannade med mig på sjukhuset till mitt i natten trots att besökstimmarna tagit slut, den personen jag älskade att somna och vakna upp bredvid, den personen som inte "bara" var min pojkvän utan även en av mina allra bästa vänner, den personen jag haft så otroligt kul med, den personen som vet mer om mig än jag själv gör, den personen som körde 2 mil mitt i natten bara för att hålla om mig eller pussa på mig när jag var ledsen, den personen som i princip bott med mig och min familj, den personen som visat mig vad kärlek är.
Den personen jag vill fortsätta leva med som inte vill detsamma.
I nuläget känns det som att det här var "once in a lifetime" och att jag aldrig mer kommer få uppleva den glädje jag känt under dessa år med honom. Har aldrig varit så sprudlande kär som jag varit. Aldrig förut har en och samma person fått mig att må så otroligt bra trots omständigheterna.
Att tänka på minsta lilla grej vi gjort tillsammans får mig att gråta krokodiltårar. Bara en enkel sak som att han aldrig mer kommer hålla om mig när vi ser film eller när jag ska sova får mig att tjuta som en barnunge. "Man inser inte vad man har förrän man har förlorat det" - aldrig hört något sannare.
What doesn't kill you, can only make you stronger. Om man ska se något positivt i det hela (finns det ens?) så har jag lärt mig något av det här. Att jag från och med nu ska ta vara på allt fint jag har i mitt liv. Som mina fina vänner och min fina familj.
En sista fråga... Hur går man vidare?
tänk inte på dom bra tiderna tänk på dom dåliga då är det lättare att gå vidare
för att göra dig en smula gladare.. du anar inte hur många det är som kommer vara ute efter dig nu!:)
du är fin, kämpa påå
Sjukt men sant, så är det enklaste sättet att komma över någon att hitta en ny. Kanske inte en ny pojkvän men en ny flirt, tro mig!
Vet att det känns lååångt bort nu, men när du minst anar det så kommer du märka att du tänker mindre på honom, för det finns någon "ny" som gör dig lycklig igen.
Va stark :)!
Du går till Boliden, då haru gått en bit, sen om du inte har kommit på bättre tankar så går du ännu längre. Typ till Jörn eller ngt sånt. Men då kanske det inte blir bra igen för Jörn suger faktiskt.
Umgås inte med varandra nu när ni just gjort slut, har gjort det misstaget många gånger och det blir bara jobbigare. Även om det är skitjobbigt att låta bli att ringa, skicka sms eller ses så blir det lättare med tiden.. Allting löser sig till slut, även om det tar längre tid vissa gånger.
Det kommer att ta tid, men det blir bättre! Det gäller nog mest att man ska bestämma sig för att gå vidare, för innan man är helt 100 på att det är det man vill kan man inte anstränga sig fullt ut. Hoppas du börjar må bättre!
Din prio 1 just nu är dig själv.
Känn efter vem du är, vad du vill, vad du behöver.
En ny flirt är ingen smart grej enligt mig.
Få dig själv att må bra igen.
Vad har du för mål i livet? Vad vill du hinna göra innan du stadgar dig?
Tänk på såna saker. Hoppas du mår bättre snart!
Jag har varit där du är. En del av mig är fortfarande där. För mig tog det slut med min föredetta partner för 15 månader sedan (låt det inte skrämma dig) och jag har "bara" det senaste halvåret faktiskt lärt mig att somna utan att gråta till jag hyperventilerar. För mig blev räddningen en flytt, att vi slipper bo i samma stad. Det jag vill varna dig för är att inte fastna i ett "ex-förhållande" som jag gjorde. Jag är än idag övertygad om att jag ALDRIG kommer älska någon så mycket, och INGEN känner mig så väl eller kan få mig att MÅ SÅ BRA. Jag vet att det inte GÅR att bryta kontakten ovanpå allt elände i livet, men det är det man MÅSTE göra. Man kan vara vän med sitt ex, EFTER MAN KOMMIT ÖVER DEN. Att vara "vän" med någon man älskar mer än allt är ett rent helvete. Du hindrar dig själv från att gå vidare, samtidigt som du stannar hos tom luft. Man får det sämsta av båda världar (singel=ensamheten förhållande=du kan inte vara med andra eller något). Ett sista visdomsord "Don't cry because it's over, smile because it happened". Hur man går vidare? Jag återkommer när jag vet. Lycka till. Jag känner igen varenda ord i texten.
