Jag har upptäckt att det är inte förrän nu - när jag känner mig hundra gånger starkare - som jag vågar (och känner mig bekväm) med att prata om hur jag mådde. Som jag faktiskt vågar erkänna att jag har mått sådär sjukt dåligt. Man ville verkligen framstå som en glad person som mådde bra medan man inte gjorde det. Och istället för att vara alldeles för personlig och öppen så tänkte jag bara länka till två ställen där det väldigt bra beskrivs hur jag mådde. Här (anorexi) och här (depression). Någonstans inom mig finns det en vilja att hjälpa folk som är/har varit/är påväg att hamna i samma sits. Jag vill så gärna få dom att förstå att dom inte vill hamna i det där helvetet. Eller så vill jag bara ha någon att prata med, någon i samma "nivå". Sen vill jag även vara ett levande bevis på att man faktiskt kan ta sig ifrån det, bit för bit, bara man har människor i sin omgivning som är beredda att hjälpa en och framförallt - att man själv är beredd på att kämpa för det. Skäms aldrig för att ni mår dåligt, bry er inte om folk som säger att ni borde sluta klaga för det finns folk som har det värre. Prata hellre om det så att folk kan få chansen att förstå. Men det kan dom iofs inte göra förrän dom själva varit med om det. Men det är alltid värt ett försök.

Depression is not a sign of weakness, it's a sign that you have been strong for too long.