Nobody knows

Jag gjorde klart min psykologiuppgift idag om anorexi. I slutet skrev jag att det värsta som finns är känslan av att "det finns inget jag kan göra". Jag älskar dig från topp till tå och det är allt jag kan ge dig. Du är så jävla bra nathalie.

du klarar det nattisss!! jag hejjar på dig <3!

Du klarar det, jag vet att Du kan<3

Tänkte på rubriken du har - Nobody knows. Nu ska jag inte säga att jag "förstår" men det jag kan säga är att du inte är ensam. Har själv haft stora problem med ätstörningar och jag vet vilket helvete det egentligen är. Tror inte att människor som inte haft lika/samma problem kan fatta till hundra procent hur jäävligt det egentligen är, och vilket liv man måste kämpa sig igenom. Alla de osynliga hinder, som annars kan verka så simpla för andra...



Men iaf, själv är jag "frisk" nu, eller åtminstone så frisk man kan vara. För det har jag fortfarande inte listat ut, om man kan vara HELT frisk. Men jag tror att man kan bli så pass frisk att man har styrkan att mota bort alla dom negativa tankarna som ibland uppkommer, och det har jag iaf blivit. Och det som jag lärt mig under helvetets gång är att VI kan så sjukt mke MER än vad vi tror. Även om man känner sig som världens misslyckande ibland så är det helt tvärtom! Du lever, och du har kämpat, och jag vet att du kan klara det! Kom bara ihåg att du är starkare än vad du tror, och det är något som jag inte bara säger. Kanske jag inte känner dig, men att gråta & tvivla kan kanske vara en del av processen? Glöm inte bort din inre styrka bara<3



Men anyway, du klarar det!!!!!

Kram=)

Nattis du är en av världens finaste tjejer!

jag älskar dig verkligen , även om vi inte riktigt känner varann. MEN DU VET ATT DU ALLTID KAN PRATA MED MIG, kram<3

ärligt talat så förväntade jag mig bara kommentarer av "idioter" men nix. ni anar inte hur glad jag blir!



och du som har valt att vara anonym - jag vet inte vem du är men det märks verkligen att DU VET hur jag känner mig. skulle bara vilja krama om dig! så om du har lust att säga vem du är så kan du gärna göra det. du får givetvis göra det på ett smidigt sätt eller inte alls, du väljer :-)

hej nathalie.



ville egentligen bara säga tack. tack för att du är så otroligt stark och så otroligt modig som tagit dig så långt. tack för att du visar att det faktiskt är möjligt. tack för att du gett mig en förebild som faktiskt finns och som jag tror på.



jag är själv sjuk i anorexia, sedan ett par år. min största lediga tid fördriver jag på sjukhuset och på psykiatrin. jag tror, eller vet, att det inte går att sätta sig in i "vår" situation om man inte varit eller är där själv. bara hur det är att vakna varenda förbannade morgon och bara kunna oroa dig över om dagen kommer att bli bra eller dålig. hur det känns att tacka nej till att göra "vanliga" saker. gå på bio, ta en fika, ha tjejkväll eller liknande; bara för att man är så fånigt jävla rädd.



jag tror inte att man blir "frisk" efter en sån här sjukdom. så tragiskt som det nog kan låta, du kanske förstår hur jag menar. men vad jag VERKLIGEN tror är att tillslut kunna återgå till ett normalt liv. ett liv, en vardag, precis som alla andras. så vad jag hoppas och önskar dig, är ett långt, lyckligt och tids nog; helt bekymmersfritt liv. fyllt av kärlek och ärlig lycka. jag vet att du är påväg och att det inte är långt bort.



jag kommer alltid se upp till dig. jag hoppas att en dag kunna bli lika stark som du, även om jag har väldigt långt kvar. jag ska lyckas. tack igen, nathalie. hoppas inte att du tyckte min kommentar var lång och fånig. för det kan jag tycka såhär i efterhand, men jag behövde få det ur mig.



P.S skulle jag säga mitt namn skulle du veta vem jag är. vill inte att alla andra ska veta bara. men vem vet, det kanske de gör redan.

Jag vet inte vad jag ska skriva, känns som att de andra som kommenterat tog orden ur min mun.



Tycker de är så starkt av dig att bara skriva av dig, att du har styrkan trots att du förväntade dig att idioter skulle kommentera och skriva något nertryckande och taskigt, bara de är en styrka som inte många har, jag har den inte.



Egentligen känner jag ju inte dig, men de lilla jag vet och vibbarna jag alltid känt från dig är att du är en sån underbar tjej som verkligen förtjänar de bästa. Därför gör de så ont att läsa att du krigar mot dig själv på insidan..



Även om de inte känns så nu, så kommer du komma ur dig detta och få en stadig balansgång, för nathalie du är så jävla bra och stark!

Du är stark nathalie.

jag vet det, jag tror på dig!

Måste väl instämma med de andra. Jag "vet" också hur det är. Trots att det är länge sen nu som jag faktiskt "var sjuk" så tror jag aldrig tankarna helt försvinner. Jag tror aldrig jag kommer sluta ifrågasätta om jag duger som jag är, även fast dessa frågor är lättare att mota bort. Jag förstår vad du menar när du säger att du är glad utåt, för oavsett vad "fördommar" om sådana här psykiska sjukdomar säger, så behöver det inte synas utanpå. Att man har ätstöringar eller andra liknande problem med sig själv behöver inte alltid betyda att man kan räkna revbenen på personen. Lycka till!

Jag vill att du ska må bra hela tiden. Du kan alltid prata med mig om vad som helst, jag kommer alltid att stötta dig. Hoppas att du vet att jag älskar dig!

Min syster led av anorexia under flera år. Hon är fri(sk) nu, men den där tiden kommer ju alltid finnas kvar. Jag älskar hon så mycket, hon är min syster men också en av mina bästa vänner. Om jag ska vara ärlig så såg jag inte mycket ljus i tunneln under den tiden, men hon mår bra nu, och det är verkligen ett bevis på att man kan ta sig ut ur helvetet.



Jag hoppas allt ordnar sig!

Kram