Har insett att det ska behövas ett riktigt hur-jag-mår-inlägg till att ni ska lägga fingrarna på tangentbordet och unna mig några kommentarer. Men ni får inte tro att jag är sur - kommentarerna i förra inlägget gjorde mig så mycket gladare. Det var till och med en person som tackade mig. Då kan jag känna såhär: tacka mig för vad? Men efter ett tag inser jag. Jag är en förebild för tjejer som fortfarande inte kommit ur det och därför ska jag bevisa att styrkan finns till att inte "falla tillbaka".

Näe vet ni vad jag känner? Nu måste jag ta mig i kragen, sommaren är påväg med stormsteg och jag neggar. Det känns jobbigt att "min årgång" tar studenten om en månad men inte jag. Men sen tänker jag efter: det var väl bättre att jag skulle ta min tid och fokusera mig på att må bra än att fullständigt skita i hur jag mådde och kanske vara så långt ifrån "frisk" man kan vara nu?

Och på tal om mående - Min mage spårar, vet inte vad som händer och fötter med den. Har ont, är illamående, har ont, är illamående (ja ni fattar). Ska vila en liten stund och ni får hålla alla era tummar på att den ska känna sig lugn som en filbunke när jag vaknar.