När jag var liten så stod det alltid "en lillasyster" överst på mina önskelistor. När jag var 9 år fick jag beskedet att jag och min bror (han var då 11) skulle få ett syskon. Jag & min storebror slog vad en krona om vi skulle få en syster eller en bror, jag vann en krona (yes!). Första gången jag såg henne på BB blev jag besviken för att jag tyckte inte alls att hon var söt (konstigt, hon har precis kommit ut ur mammas mage där hon vistats i 8-9 månader & dom hade inte ens tvättat av henne än?). Några dagar senare var jag världens stoltaste storasyster som mer än gärna kunde gå runt och bära henne, dra henne i vagnen och låta henne vara i närheten när mina kompisar var hemma hos mig. Nu däremot är hon i trotsåldern och eftersom hon är uppvuxen med att alltid ha fått vara med när jag har kompisar hos mig så kommer hon fortfarande - och blir såklart jätteledsen när jag ber henne gå. Hon kan verkligen vara det jobbigaste som finns men jag försöker inse hur kul vi ska ha när hon har vuxit upp och vi kan göra vad som helst tillsammans. Systrar har ju trots allt en speciell relation till varandra.

♥