Första dagen på dagiset är avklarad och jag är tröttare i huvudet än någonsin. Om jag räknade antalet gånger barnen har ropat "NATHALIE!" så skulle jag bilda ett nytt tal som inte redan finns. Men trots den otroligt höga ljudnivån och en hel del tjat så är dom helgulliga så jag ska nog överleva det här=)

Slutade klockan 3 och vid halv 4 var älskling här. Det behövdes. Hans närhet. Han är ju trots allt den som får mig att vilja stå på benen. Vi såg nyss "Never back down" - en film som handlade om att man aldrig ska ge upp. Och jag kunde inte säga det bättre själv för man ska aldrig ge upp. Jag har varit nära flera gånger men det visar sig alltid att det var värt att inte göra det. Nu har Dennis åkt iväg på träning (denna hockey driver mig till vansinne;-)) så jag ska inte visa mina blå ögon på ett tag. Med andra ord ska jag ta mig en tupplur. Eller vad sägs om en hönslur? Nae, nu har jag varit med barn hela dagen, det märks..