Minsta lilla sak får mig att gråta. Minsta lilla tanke. Varför är det jag som sitter här, gråtandes, när det här var vad JAG ville först? Och sen när jag insåg att det kanske inte var det jag ville, då vill han det. Och nu ska jag, mot min vilja, lära mig att stå på egna ben igen. Kan inte se filmer för då börjar jag lipa, kan inte se bilder för då börjar jag lipa, kan inte prata om det för då börjar jag lipa, kanske ska blunda och vara tyst i några veckor för vad jag än tittar på eller pratar om får mig att tänka på honom eller något vi gjort tillsammans. Vi har klarat så mycket, alla rykten folk har spridit om oss, alla mina ångestattacker, alla underbara stunder och all denna fina kärlek. 2 år och nästan 3 månader av oändlig kärlek.


Nu har främmandet anlänt och som tur är ska min fina Sandra (och kanske även fler, vet inte än) komma hit för att få mig på andra tankar. Det är tur att man har vänner som bryr sig om en för vart skulle man annars ta vägen? Tacka gudarna att jag har min kaxiga lillasyster också som lyckas tränga fram ett leende på mina läppar bara av att tro att hon är lika gammal som mig och beter sig efter det.