Anorexi & depression
Jag har upptäckt att det är inte förrän nu - när jag känner mig hundra gånger starkare - som jag vågar (och känner mig bekväm) med att prata om hur jag mådde. Som jag faktiskt vågar erkänna att jag har mått sådär sjukt dåligt. Man ville verkligen framstå som en glad person som mådde bra medan man inte gjorde det. Och istället för att vara alldeles för personlig och öppen så tänkte jag bara länka till två ställen där det väldigt bra beskrivs hur jag mådde. Här (anorexi) och här (depression). Någonstans inom mig finns det en vilja att hjälpa folk som är/har varit/är påväg att hamna i samma sits. Jag vill så gärna få dom att förstå att dom inte vill hamna i det där helvetet. Eller så vill jag bara ha någon att prata med, någon i samma "nivå". Sen vill jag även vara ett levande bevis på att man faktiskt kan ta sig ifrån det, bit för bit, bara man har människor i sin omgivning som är beredda att hjälpa en och framförallt - att man själv är beredd på att kämpa för det. Skäms aldrig för att ni mår dåligt, bry er inte om folk som säger att ni borde sluta klaga för det finns folk som har det värre. Prata hellre om det så att folk kan få chansen att förstå. Men det kan dom iofs inte göra förrän dom själva varit med om det. Men det är alltid värt ett försök.
Depression is not a sign of weakness, it's a sign that you have been strong for too long.
Depression is not a sign of weakness, it's a sign that you have been strong for too long.
You need to see me through
Ibland önskar jag att jag visste vilka ni som läste var. Men nästan varenda kommentar jag får, även om den är positiva och snälla kommentarer, så är dom anonyma. Det stör mig! Skriver ni något så kan ni väl stå för det? :-) Bara kul om ni kunde göra det ju! Sen skulle jag vilja kunna skriva mer personligt men kan inte göra det för att jag inte vet vilka som läser om mig och mitt liv. Jag skulle faktiskt vilja skriva om den värsta tiden i mitt liv - när jag var sjuk i anorexia. Hittade en bild för ett tag sen som är tagen ganska precis vid den tiden då jag & Dennis blev tillsammans så för ungefär 2½ år sen. Jag ser tamefan ut som ett benrangel men jag vet inte om jag vågar lägga in bilden. HELT sjukt att jag inte kunde se hur jag såg ut för att "den lilla djävulen" i mitt huvud visade mig en helt annat bild av hur min kropp såg ut. Jag tyckte att jag var fet och överviktig men i själva verket fanns det knappt något kvar av mig.
Har skrivit om det förut, om den tiden. Ganska detaljerat och fick mycket respons då det var flera som berömde mig att jag vågade skriva om det och endel tjejer som tackade mig för att jag fick dom att inse. Inse att dom inte ville hamna där. Jag berörde många med den texten för endel hade nog inte insett hur illa det egentligen var. Det var dock på min förra blogg som jag raderade i fyllan för att jag hade fått en anonym taskig kommentar.
Har skrivit om det förut, om den tiden. Ganska detaljerat och fick mycket respons då det var flera som berömde mig att jag vågade skriva om det och endel tjejer som tackade mig för att jag fick dom att inse. Inse att dom inte ville hamna där. Jag berörde många med den texten för endel hade nog inte insett hur illa det egentligen var. Det var dock på min förra blogg som jag raderade i fyllan för att jag hade fått en anonym taskig kommentar.
In my head
Det finns för många dagar i livet som är jobbiga. Idag är en sån dag då jag bara drog täcket över huvudet imorse och somnade då såklart om. Det resulterade i att jag sov alldeles för länge och har missat hela dagen. Mensvärken är också med oss idag, och den är olidlig. Orkar inte hitta på något som det var tänkt heller för humöret är långt ifrån på topp.
Sen kommer man såklart in på de hemska tankarna om sig själv. Att jag inte duger som jag är. Jag har tagit studenten men jag har inte gått ut med betygen jag hade kunnat gå ut med. Och mycket av det är pga min ångest och ätstörningarna som i sin tur har raderat orken och viljan ur mitt liv. Det har inte funnits någon som helst motivation heller. Anorexin och den feta ångesten - något jag inte ens valde själv - har gjort att mina studier inte har gått så bra som dom hade kunnat gå. And I can't do a damn thing about it. Eller jo, möjligheten till att läsa upp betygen finns ju. Men finns orken? Viljan? Motivationen? Tror jag på mig själv ens? Nej, tyvärr.
Senaste veckorna har varit dom bästa i mitt liv, jag har aldrig tidigare känt mig så levande. Först turkietveckan och sen dessa studentveckor. Nu har dom tagit slut och det gjorde även det glada humöret. Det är så typiskt att när jag för en gångs skull är riktigt jävla lycklig så håller det aldrig i sig.
Sen kommer man såklart in på de hemska tankarna om sig själv. Att jag inte duger som jag är. Jag har tagit studenten men jag har inte gått ut med betygen jag hade kunnat gå ut med. Och mycket av det är pga min ångest och ätstörningarna som i sin tur har raderat orken och viljan ur mitt liv. Det har inte funnits någon som helst motivation heller. Anorexin och den feta ångesten - något jag inte ens valde själv - har gjort att mina studier inte har gått så bra som dom hade kunnat gå. And I can't do a damn thing about it. Eller jo, möjligheten till att läsa upp betygen finns ju. Men finns orken? Viljan? Motivationen? Tror jag på mig själv ens? Nej, tyvärr.
Senaste veckorna har varit dom bästa i mitt liv, jag har aldrig tidigare känt mig så levande. Först turkietveckan och sen dessa studentveckor. Nu har dom tagit slut och det gjorde även det glada humöret. Det är så typiskt att när jag för en gångs skull är riktigt jävla lycklig så håller det aldrig i sig.
29 mars
Att gå omkring och tro att allt är frid och fröjd när det är långt ifrån bra, det känns ju inte helt okej. Att man ens kan gå omkring och låtsas som ingenting, det förstår jag inte heller. Att veta att någon av ens två närmaste i livet ljuger för en, där brast det. Vad hände med att hålla sig till sanningen?
22 mars
Trodde som sagt aldrig att det här skulle hända. Hade inte ens en misstanke. Du som har funnits här för mig så fort jag behövt någon vid min sida, du som har stöttat mig i snart 2 års tid. Vi som gått igenom så mycket tillsammans. Jag har aldrig känt mig helt värdelös även om jag inte har jobb, inte har tagit körkort för jag har alltid känt mig så älskad av dig, jag har alltid haft dig. Du har alltid fått mig att känna mig värdefull. Vem ska jag nu berätta allt för, vem ska jag nu känna mig trygg med? Kunde aldrig ens tänka mig att gå på balen med någon annan. Jag har aldrig ens släppt in någon på mitt liv längre än vad jag släppt in dig. Ingen känner mig så bra som du, inte ens min bästa vän. Ingen har sett alla min sidor som du har sett. Trodde inte det skulle sluta på det här viset.
Vill inte, kan inte.
"The bible didn't mention us, not even once"
Idag har väl varit en "mittemellan-dag". Varken bra eller dålig. Ångesten ligger och är redo att komma fram vid vilket tillfälle som helst. Jag stör mig på det mesta och av någon konstig anledning får jag för mig att alla är emot mig.
Ibland utger jag lite väl mycket kring mitt liv i min blogg och jag vet inte varför med tanke på att jag inte ens har en aning om vilka hälften av mina läsare är. Men eftersom det är min blogg så får jag skriva vad jag vill. Jag gruvar mig nämligen sjukt mycket inför en träff med en "ny" kurator imorgon. (Ny = någon jag aldrig träffat förut & inte ny i yrket). Jag vet inte säkert hur många kuratorer/psykologer jag träffat tidigare men det är några stycken och det finns inte en enda som jag verkligen har "klickat" med och risken finns att jag kommer få lite lätt panikångest imorgon.
Jag hoppas jag klickar med den här tjejen och att hon kan hjälpa mig på traven med de flesta av problemen jag går omkring och bär på. Jag hoppas också att jag hamnar i stadiet där jag kan babbla på om allt möjligt istället för att hamna i stadiet då jag sitter knäpptyst. Det brukar vara beroende på hur jag och kuratorn går ihop.
Ge mig en spark i baken & ett lycka till om att hon ska kunna hjälpa mig till det bättre, jag behöver det.
Ibland utger jag lite väl mycket kring mitt liv i min blogg och jag vet inte varför med tanke på att jag inte ens har en aning om vilka hälften av mina läsare är. Men eftersom det är min blogg så får jag skriva vad jag vill. Jag gruvar mig nämligen sjukt mycket inför en träff med en "ny" kurator imorgon. (Ny = någon jag aldrig träffat förut & inte ny i yrket). Jag vet inte säkert hur många kuratorer/psykologer jag träffat tidigare men det är några stycken och det finns inte en enda som jag verkligen har "klickat" med och risken finns att jag kommer få lite lätt panikångest imorgon.
Jag hoppas jag klickar med den här tjejen och att hon kan hjälpa mig på traven med de flesta av problemen jag går omkring och bär på. Jag hoppas också att jag hamnar i stadiet där jag kan babbla på om allt möjligt istället för att hamna i stadiet då jag sitter knäpptyst. Det brukar vara beroende på hur jag och kuratorn går ihop.
Ge mig en spark i baken & ett lycka till om att hon ska kunna hjälpa mig till det bättre, jag behöver det.
Inte nu igen....
Ångest och dåligt humör kom från ingenstans. Jag kan inte äta upp min b&j's för då får jag ännu mer ångest. Åh, nu har jag inte haft det på ett tag men det brukar ju trots allt komma tillbaka förr eller senare. Bara jobbigt när det väl kommer. Allt blir så himla tungt när det blir såhär, allt känns sämst och jag känner mig sämst. Vill som bara gömma mig.
Hold your head up high
Måste vara tråkigt för er att läsa om att jag är less på att vara sjuk. Men det verkar tråkigt nog inte gå mot det bättre och så länge jag mår dåligt så kommer ni få läsa om det. Imorse kan ha varit värst av alla dagar hittills. Vi övervägde att åka till akuten men det blev lite bättre så det får bli vårdcentralen imorgon istället. Med tanke på hur jag mår så är jag säker på att jag kommer få medicin för något. Trodde ju inte att jag kunde få halsfluss eftersom jag inte har några halsmandlar men det kan jag tydligen visst få.
I övrigt har jag det rätt jobbigt nu också, faktiskt. Vet inte om jag vill gå in på detaljer men det kan vara bra för er att veta att jag inte är på topp, om ni inte redan märkt det. Mer om det kanske kommer senare, beroende på hur jag känner mig och vad som kommer att hända. Som några redan frågat så har det ingenting med Dennis att göra, för jag har världens finaste och bästa pojkvän som trots alla mina brister finns kvar vid min sida.
I övrigt har jag det rätt jobbigt nu också, faktiskt. Vet inte om jag vill gå in på detaljer men det kan vara bra för er att veta att jag inte är på topp, om ni inte redan märkt det. Mer om det kanske kommer senare, beroende på hur jag känner mig och vad som kommer att hända. Som några redan frågat så har det ingenting med Dennis att göra, för jag har världens finaste och bästa pojkvän som trots alla mina brister finns kvar vid min sida.
ENDLESS LOVE
Look for the girl with a broken smile
Vill bara säga att jag förstår att ni alla är less det. Det är minst sagt jag också, tro mig.
Jag hatar det här och jag hatar mig själv. Hatar är ett starkt ord men jag fullkomligt hatar det.. Jag kan vara den som är mest taggad på att göra något och sen kan minsta lilla snesteg göra så att jag ångrar mig. Har varit glad och taggad hela dagen men sen slog det om i huvudet på mig och nu vill jag inte längre festa, sitta ute med mina närmsta vänner i solen och dricka, prata, ha trevligt. Jag vill inte längre gå ut på station ikväll och jag vill absolut inte bli full. Det har iofs ingen sagt att jag behöver bli men jag är inte ens nästan sugen på alkohol. Och det har jag inte varit någon gång den här sommaren, hur sjukt??? Kan vara för att jag har legat vaken halva nätterna och spytt efter senaste festerna jag varit på.
Jag skulle kunna offra mig och vara med ändå, visst. Men hur kul känns det att "låtsas" vara glad när man inte är det?
Jag gav upp för längesen...
Jag hatar det här och jag hatar mig själv. Hatar är ett starkt ord men jag fullkomligt hatar det.. Jag kan vara den som är mest taggad på att göra något och sen kan minsta lilla snesteg göra så att jag ångrar mig. Har varit glad och taggad hela dagen men sen slog det om i huvudet på mig och nu vill jag inte längre festa, sitta ute med mina närmsta vänner i solen och dricka, prata, ha trevligt. Jag vill inte längre gå ut på station ikväll och jag vill absolut inte bli full. Det har iofs ingen sagt att jag behöver bli men jag är inte ens nästan sugen på alkohol. Och det har jag inte varit någon gång den här sommaren, hur sjukt??? Kan vara för att jag har legat vaken halva nätterna och spytt efter senaste festerna jag varit på.
Jag skulle kunna offra mig och vara med ändå, visst. Men hur kul känns det att "låtsas" vara glad när man inte är det?
What to say?
Just nu är jag trött, hungrig och allmänt jobbigast i världen. Som ni redan vet så kan mitt humör vända på nolltid och det var precis vad det gjorde. Ikväll var det planerat brännboll, kubb och fotboll men för att jag är jag och tycker som jag gör om mig själv så blir det en totalt värdelös fredagkväll. Eftersom tårarna rinner nonstop så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Om ni bara kunde få ett smakprov på hur jag känner mig när jag "blir såhär" så kanske det skulle bli en aning lättare för mig.
Hur mycket jag än vill förklara för er så går det inte förklara med ord och det gör mig galen. Jag vill bara vara glad, jag BORDE vara det idag eftersom jag hade gruvat mig för uppkörningen & klarade den. Istället är jag den värsta flickvännen & vännen man kan ha.
Mamma ringde iallafall nyss så hon kommer och hämtar mig så att jag följer med ut till stugan för hon ville ha mig där. Det kan jag verkligen behöva, samla på mig krafter och bara vara. Vi hörs sen.
Hur mycket jag än vill förklara för er så går det inte förklara med ord och det gör mig galen. Jag vill bara vara glad, jag BORDE vara det idag eftersom jag hade gruvat mig för uppkörningen & klarade den. Istället är jag den värsta flickvännen & vännen man kan ha.
Mamma ringde iallafall nyss så hon kommer och hämtar mig så att jag följer med ut till stugan för hon ville ha mig där. Det kan jag verkligen behöva, samla på mig krafter och bara vara. Vi hörs sen.
When the stars go blue
"Where do you go when you're lonely?". Jag hade alltid ett ställe förut som jag gick till när jag ville vara för mig själv - som ingen visste om. Att vara själv i mitt rum dög inte, det var ändå liv och rörelse omkring mig. Så jag gick ut på en promenad med musik i öronen och satte mig vid en liten bäck. Jag kunde sitta där, strunta i att små insekter kröp fulla mig och att det kunde vara spindlar i mitt hår. Just för stunden var jag inte i skitstaden Skellefteå. Det kändes som i en dröm. Med vatten rinnande nedför den lilla bäcken, solen skinande ovanför och underbar musik i öronen så kunde det för stunden inte bli mycket bättre. Åtminstone inte perioden då jag mådde som sämst. Dom där små stunderna kunde betyda grymt mycket, att bara sitta där och tänka bra tankar. För det är en av sakerna jag har lärt mig - att tänka positivt. Jag lyckas verkligen inte alltid men genom att åtminstone försöka kan man komma långt. Iallafall en bra bit på vägen.
I'll show you
Har insett att det ska behövas ett riktigt hur-jag-mår-inlägg till att ni ska lägga fingrarna på tangentbordet och unna mig några kommentarer. Men ni får inte tro att jag är sur - kommentarerna i förra inlägget gjorde mig så mycket gladare. Det var till och med en person som tackade mig. Då kan jag känna såhär: tacka mig för vad? Men efter ett tag inser jag. Jag är en förebild för tjejer som fortfarande inte kommit ur det och därför ska jag bevisa att styrkan finns till att inte "falla tillbaka".
Näe vet ni vad jag känner? Nu måste jag ta mig i kragen, sommaren är påväg med stormsteg och jag neggar. Det känns jobbigt att "min årgång" tar studenten om en månad men inte jag. Men sen tänker jag efter: det var väl bättre att jag skulle ta min tid och fokusera mig på att må bra än att fullständigt skita i hur jag mådde och kanske vara så långt ifrån "frisk" man kan vara nu?
Och på tal om mående - Min mage spårar, vet inte vad som händer och fötter med den. Har ont, är illamående, har ont, är illamående (ja ni fattar). Ska vila en liten stund och ni får hålla alla era tummar på att den ska känna sig lugn som en filbunke när jag vaknar.
Näe vet ni vad jag känner? Nu måste jag ta mig i kragen, sommaren är påväg med stormsteg och jag neggar. Det känns jobbigt att "min årgång" tar studenten om en månad men inte jag. Men sen tänker jag efter: det var väl bättre att jag skulle ta min tid och fokusera mig på att må bra än att fullständigt skita i hur jag mådde och kanske vara så långt ifrån "frisk" man kan vara nu?
Och på tal om mående - Min mage spårar, vet inte vad som händer och fötter med den. Har ont, är illamående, har ont, är illamående (ja ni fattar). Ska vila en liten stund och ni får hålla alla era tummar på att den ska känna sig lugn som en filbunke när jag vaknar.
Nobody knows
Just nu trycks min "off-knapp" ner lite för ofta. Den lilla styrkan och kraften jag har tar slut så otroligt fort och ibland känns det som att det är helt utan anledning. Nu när jag borde vara gladast i världen är jag raka motsatsen. Det finns alltid någonting som ska komma och tynga mig. Alltid. Jag fattar inte vad som har hänt, jag som faktiskt lyckades bygga upp en stadig grund som jag kunde stå på efter sjukdomen, jag som faktiskt lyckades få mig ur den värsta gropen, är jag påväg tillbaka till helvetet eller vad är det frågan om? Har jag bara en neråt-period nu som alldeles snart kommer att gå över eller kan jag känna lukten av ett så kallat återfall?
I lördags på festen var det en kille som undrade varför jag var 90a men gick skola med 91orna. Jag förklarade att jag hade mått dåligt och att det berodde mycket på mina ätstörningar och personen sa orden jag fruktade "det är ju en sjukdom man aldrig helt kommer ur".
När jag var sjuk så vägrade jag först inse det. Det skulle och fick bara inte hända mig. Jag som hade haft redovisning i skolan om anorexi&bulimi som redan visste hur farligt det faktiskt var. Nu handlar det om att jag vägrar inse att jag fortfarande mår dåligt över det. Jag vill se mig själv som frisk, jag vill tro att jag orkar lika mycket som alla andra och jag vill tro att jag är lika glad som jag är när jag är glad. Tills humöret svänger och jag åter är tillbaka till att tro att det är möjligt att drunkna i sina egna tårar. En läkare jag hade för något årsen berättade det som att jag ständigt har pms när det gäller humörsvängningarna. Jag vet att dom flesta ser mig som en glad, utåtriktad tjej och det glädjer mig. Men jag säger väl som lady gaga's låt - pokerface...
I lördags på festen var det en kille som undrade varför jag var 90a men gick skola med 91orna. Jag förklarade att jag hade mått dåligt och att det berodde mycket på mina ätstörningar och personen sa orden jag fruktade "det är ju en sjukdom man aldrig helt kommer ur".
När jag var sjuk så vägrade jag först inse det. Det skulle och fick bara inte hända mig. Jag som hade haft redovisning i skolan om anorexi&bulimi som redan visste hur farligt det faktiskt var. Nu handlar det om att jag vägrar inse att jag fortfarande mår dåligt över det. Jag vill se mig själv som frisk, jag vill tro att jag orkar lika mycket som alla andra och jag vill tro att jag är lika glad som jag är när jag är glad. Tills humöret svänger och jag åter är tillbaka till att tro att det är möjligt att drunkna i sina egna tårar. En läkare jag hade för något årsen berättade det som att jag ständigt har pms när det gäller humörsvängningarna. Jag vet att dom flesta ser mig som en glad, utåtriktad tjej och det glädjer mig. Men jag säger väl som lady gaga's låt - pokerface...
I hate this part right here
Mitt liv är just nu som en berg- & dalbana. Inte alls på topp nu vill jag meddela. Så pass att jag till & med ska vara nykter imorgon på valborgsmässoafton. Det trodde ni inte va? Nu får jag mig själv att låta som en alkoholist vilket jag absolut inte är men jag känner ingen som helst glädje till att ens dricka alkohol och överhuvudtaget festa imorgon. Däremot så fyller Julia 18 så jag ska iallafall grilla och äta middag med tjejerna men sen är jag världens tråkigaste människa och åker hem.
Vill bara vara instängd i ett rum och gråta tills allt känns bättre. Nu vet ni iallafall hur läget ligger till, vare sig ni ville veta eller inte. Men som sagt, berg- & dalbana kan innebära att jag är på topp imorgon.
Vill bara vara instängd i ett rum och gråta tills allt känns bättre. Nu vet ni iallafall hur läget ligger till, vare sig ni ville veta eller inte. Men som sagt, berg- & dalbana kan innebära att jag är på topp imorgon.
Slänger in en bild som jag har tagit på en ros som är lika neråt som jag känner mig.
.....
Lite för mycket att ta in på en och samma gång.
Min mamma ♥
Nu spelar det ingen roll. För allting brast och mamma var den som fick ta smällen. Men hon är den bäst på det, så det var nog smartaste utvägen från dagens mående. För vad skulle ni andra svara på frågorna "varför blev jag sjuk? varför drabbade det mig?" och vem annars vet bättre om mitt liv och vilka svagheter jag har än vad hon gör?
Hon får mig attaccepterainse att jag drabbades av en sjukdom (anorexia för er som inte har någon aning) som jag inte kunde göra någonting åt. När jag pratade med en läkare för ett bra tag sen och berättade om tiden innan jag blev sjuk (då jag tränade innebandy 3 dagar i veckan, fotboll 4-5 gånger i veckan och idrott varje dag på skolan eftersom jag gick idrottsklass PLUS mina "egna pass" - jogging+situps+armhävningar innan sängdags) - så sa hon redan då att det inte var naturligt att träna så mycket. Sen bröt jag foten i samband med krocken och allt det jag någonsin har varit bra på kunde jag inte längre fortsätta med. Jag vet inte vad jag ska tro men det har stor betydelse nu när jag verkligen tänker efter.
Dagligen får jag komplimanger som jag fortfarande inte riktigt kan ta åt mig av. Jag vill så gärna se mig själv som andra ser mig eftersom det dom påstår att dom ser är så stor skillnad mot för vad jag själv ser. Jag tror till & med att jag kanske skulle tycka bra om mig själv isåfall.
♥
Hon får mig att
Dagligen får jag komplimanger som jag fortfarande inte riktigt kan ta åt mig av. Jag vill så gärna se mig själv som andra ser mig eftersom det dom påstår att dom ser är så stor skillnad mot för vad jag själv ser. Jag tror till & med att jag kanske skulle tycka bra om mig själv isåfall.
♥
En läsares kommentar
Postat av: Hej
men guuuuumman om du är OFTARE ledsen än andra som är ofta ledsna (dvs någon gång per dag)så måste du ju alltså må dåligt närmare flera gånger per dag = psykisk instabil /deprimerad och då gör du väldigt fel i att befinna dig på stadens gator samt smitta ner dina vänner med din depression (ja,tro det eller ej men humör smittar faktiskt. kul va??) och ligga inne på psyket. Hoppas du tar dig en funderare puss o kram
men guuuuumman om du är OFTARE ledsen än andra som är ofta ledsna (dvs någon gång per dag)så måste du ju alltså må dåligt närmare flera gånger per dag = psykisk instabil /deprimerad och då gör du väldigt fel i att befinna dig på stadens gator samt smitta ner dina vänner med din depression (ja,tro det eller ej men humör smittar faktiskt. kul va??) och ligga inne på psyket. Hoppas du tar dig en funderare puss o kram
Det är det här jag fullständigt hatar med att vara ägare av en blogg som folk faktiskt läser. Jag har bloggen för att skriva av mig, göra inlägg som jag kanske ska minnas senare eller helt enkelt till att tjollra på när jag inte har något att göra. Men inte fan får jag skriva att jag mår dåligt utan att någon med liten hjärna ska vara kaxig och kommentera.
Vet du vad "Hej"? Jag var diagnoserad med en depression när jag var sjuk (kring 2006) och det har fortfarande sina följder så det är faktiskt ingenting jag tycker att du ska skriva oseriöst till mig, det är isåfall enbart för att trycka ner mig. Är det för att jag är en sådan som tar åt sig av kommentarerna och verkligen blir nertryckt föratt jag inte lyckas ignorera dom som dom flesta andra bloggerskor? En sista sak - jag drar inte ner mig mina kompisar i det (eller som du uttrycker det - smittar ner) utan det är dom som drar upp mig från det. Alltså smittar dom mig till det bättre. Var det något mer du hade på hjärtat "guuuuumman"?=)
What a feeling
Orkar som inte. Hatar att osäkerheten växer inom mig, varför gör den det???????? Arg, less, nedstämd, förbannad, ledsen på en och samma gång. Det som gör mig fullständigt toooooookig är att inte veta varför.
Men alla har ju dåliga dagar ibland, jag har bara mina lite oftare än andra.
Listen...
Kunde inte göra något värre mot mig själv än att ha en frågestund. Jag trodde för en gångs skull att ingen idiot skulle kommentera bara för att trycka ner mig men se på fan, endel kan inte hålla sig undan. Jag gjorde det enbart för att ni som hade lust att fråga mig nånting skulle få chansen att göra det. Men alltihopa orsakade till att jag blev hur ledsen som helst såhär kvällen före julafton och jag har ingen annan att skylla än mig själv.
Du (anonyma som inte vågar stå för vem du är) som frågade hur Dennis står ut med mig så förstår jag faktiskt inte heller det, men eftersom han faktiskt gör det så måste det ju betyda att han älskar mig. Eller ja, det vet jag ju att han gör. Och jag älskar honom, mer än jag älskar något annat i hela världen. Och nej, jag kommenterade inte min egen blogg med en massa frågor, du kan ju få ip-adressen och kolla om du vill det.
Fick även en fråga "tycker du att du är snygg?" där svaret utan tvekan är nej, har aldrig tyckt och kommer förmodligen aldrig att tycka. Där kommer även första frågan in där någon tycker att jag tittar snett och fördomsfullt på folk så är det förmodligen för att jag är osäker. Jag vet inget svar egentligen men eftersom min storebror en gång påpekade att jag tittade snett på alla som gick förbi så har jag tänkt på det någon gång tidigare, jag gör det nog mest utan att tänka på det.
Alla andra frågor vet jag inte om jag kommer att svara på, kanske senare. Nu ska jag krypa ner i soffan med en påse maltesers och njuta av att jag har världens bästa mamma vid min sida. Sen ska jag sova & när jag vaknar imorgon så ska jag ha mitt livs mysigaste julafton. Så det så.
God jul ni som förtjänar det!
Du (anonyma som inte vågar stå för vem du är) som frågade hur Dennis står ut med mig så förstår jag faktiskt inte heller det, men eftersom han faktiskt gör det så måste det ju betyda att han älskar mig. Eller ja, det vet jag ju att han gör. Och jag älskar honom, mer än jag älskar något annat i hela världen. Och nej, jag kommenterade inte min egen blogg med en massa frågor, du kan ju få ip-adressen och kolla om du vill det.
Fick även en fråga "tycker du att du är snygg?" där svaret utan tvekan är nej, har aldrig tyckt och kommer förmodligen aldrig att tycka. Där kommer även första frågan in där någon tycker att jag tittar snett och fördomsfullt på folk så är det förmodligen för att jag är osäker. Jag vet inget svar egentligen men eftersom min storebror en gång påpekade att jag tittade snett på alla som gick förbi så har jag tänkt på det någon gång tidigare, jag gör det nog mest utan att tänka på det.
Alla andra frågor vet jag inte om jag kommer att svara på, kanske senare. Nu ska jag krypa ner i soffan med en påse maltesers och njuta av att jag har världens bästa mamma vid min sida. Sen ska jag sova & när jag vaknar imorgon så ska jag ha mitt livs mysigaste julafton. Så det så.
God jul ni som förtjänar det!
One life
Weeell, nu har jag hållit mig från att blogga i några dagar. Jag har kommit på att jag visst ska fortsätta, det är trots allt några tappra krigare som skriver att jag borde göra det och jag tänker fortsätta det för min och deras skull. Dom andra som har skrivit att jag borde lägga ner kan ju sluta trycka upp min blogg överhuvudtaget, jag har fortfarande inte tvingat någon av er att läsa. Vad har man för liv när man kommenterar någons blogg negativt bara för att trycka ner den personen? Jag har knappast gjort er något.
Ser jag verkligen ut att behöva det? Behöva bli nertryckt?
Folk säger iofs att jag ser ut att vara en tjej med ett hejdundrandes självförtroende. Visst, jag får flera komplimanger varje dag men som jag har sagt förut så har jag fortfarande inte - efter 18 år - lärt mig ta emot komplimangerna. I min förra blogg skrev jag ett långt inlägg om min tid när jag var sjuk. Det kanske kommer som en chock för många av er samtidigt som en polett faller ner för endel. Det är därför jag går 2an på gymnasiet nu istället för 3an som alla andra 90or. Jo, för jag hade anorexia och hoppade av skolan när jag precis hade börjat linjen jag alltid hade velat gå: Spectrum - media & journalistik på Anderstorpsskolan. Jag hade en liten djävul sittandes på min axel som ställde och styrde det allra mesta i mitt liv. Jag gjorde mer och mer saker som jag aldrig annars ens skulle ha tänkt en tanke på att göra. Djävulen sa saker som "Äter du en tugga till av det där så kommer ingen vilja ha med dig att göra för att du är så fet". Nog om det, vill ni veta mer i detalj får ni väll fråga. Tänkte bara att ni ska få ett humm om varför jag helt plötsligt ville sluta blogga. Det där är också anledningen till att jag inte har tagit körkortet än. Jag fyllde 18 år i april och har fortfarande inte tagit det. Varför? Jag vägrar tro på mig själv att jag ska klara det. Jag är långt över halvvägs med att ta det men sen gav jag upp. Djävulen sitter kanske fortfarande och chillar på min axel, vad vet jag?
Jag sätter inga alls krav på mina läsare men skulle bli glad om ni visade att ni läser så jag inte bara ser det på statistiken utan också i kommentarer och annat.
Ser jag verkligen ut att behöva det? Behöva bli nertryckt?
Folk säger iofs att jag ser ut att vara en tjej med ett hejdundrandes självförtroende. Visst, jag får flera komplimanger varje dag men som jag har sagt förut så har jag fortfarande inte - efter 18 år - lärt mig ta emot komplimangerna. I min förra blogg skrev jag ett långt inlägg om min tid när jag var sjuk. Det kanske kommer som en chock för många av er samtidigt som en polett faller ner för endel. Det är därför jag går 2an på gymnasiet nu istället för 3an som alla andra 90or. Jo, för jag hade anorexia och hoppade av skolan när jag precis hade börjat linjen jag alltid hade velat gå: Spectrum - media & journalistik på Anderstorpsskolan. Jag hade en liten djävul sittandes på min axel som ställde och styrde det allra mesta i mitt liv. Jag gjorde mer och mer saker som jag aldrig annars ens skulle ha tänkt en tanke på att göra. Djävulen sa saker som "Äter du en tugga till av det där så kommer ingen vilja ha med dig att göra för att du är så fet". Nog om det, vill ni veta mer i detalj får ni väll fråga. Tänkte bara att ni ska få ett humm om varför jag helt plötsligt ville sluta blogga. Det där är också anledningen till att jag inte har tagit körkortet än. Jag fyllde 18 år i april och har fortfarande inte tagit det. Varför? Jag vägrar tro på mig själv att jag ska klara det. Jag är långt över halvvägs med att ta det men sen gav jag upp. Djävulen sitter kanske fortfarande och chillar på min axel, vad vet jag?
Jag sätter inga alls krav på mina läsare men skulle bli glad om ni visade att ni läser så jag inte bara ser det på statistiken utan också i kommentarer och annat.
