Nu spelar det ingen roll. För allting brast och mamma var den som fick ta smällen. Men hon är den bäst på det, så det var nog smartaste utvägen från dagens mående. För vad skulle ni andra svara på frågorna "varför blev jag sjuk? varför drabbade det mig?" och vem annars vet bättre om mitt liv och vilka svagheter jag har än vad hon gör?

Hon får mig att accepterainse att jag drabbades av en sjukdom (anorexia för er som inte har någon aning) som jag inte kunde göra någonting åt. När jag pratade med en läkare för ett bra tag sen och berättade om tiden innan jag blev sjuk (då jag tränade innebandy 3 dagar i veckan, fotboll 4-5 gånger i veckan och idrott varje dag på skolan eftersom jag gick idrottsklass PLUS mina "egna pass" - jogging+situps+armhävningar innan sängdags) - så sa hon redan då att det inte var naturligt att träna så mycket. Sen bröt jag foten i samband med krocken och allt det jag någonsin har varit bra på kunde jag inte längre fortsätta med. Jag vet inte vad jag ska tro men det har stor betydelse nu när jag verkligen tänker efter.

Dagligen får jag komplimanger som jag fortfarande inte riktigt kan ta åt mig av. Jag vill så gärna se mig själv som andra ser mig eftersom det dom påstår att dom ser är så stor skillnad mot för vad jag själv ser. Jag tror till & med att jag kanske skulle tycka bra om mig själv isåfall.

♥