Dagen är kommen. Eller inte riktigt än för vi bor ju inte i lägenheten pårikt än, vi vill ha klart allt först, det är så fruktansvärt dammigt och smutsigt nu när tapetsering och golv ska fixas. Men det är med blandade känslor jag lämnar "hemmet" för att flytta hemifrån. Hur ska jag klara mig utan mammas mat, mammas städning, mammas tvättning, mamma i allmänhet? Hon är ju min styrka i livet, min trygghet, axeln jag kan luta mig mot när jag behöver någon. Nu kommer hon givetvis finnas här för mig lika ofta ändå men det känns... spännande på något sätt. Och det ska det väl göra? Sen känns det givetvis hur bra som helst också, att jag ska flytta ihop med min älskade fina. Han är ju trots allt den andra klippan jag har. Min räddare i nöden som stöttar mig i alla lägen. Vi har varit tillsammans i 2 år och 7 månader så det är ju fan på tiden alltså, haha. Laga mat, städa, diska, tvätta och bortsett från det ska man ha tid med varandra OCH egentid? Ja, vi får se hur det här ska gå men jag tvekar inte en sekund på att jag kommer att stortrivas att vara sambo med min Dennis ♥