Ibland önskar man att livet kunde vara lika enkelt som andras ser ut att vara. Jag blir påriktigt avundsjuk på folk som alltid har positiva, lyckliga statusar på facebook, folk som det går bra för. Jag vill att det ska gå bra för mig också, att jag ska få må bra en längre period UTAN att en "down-period" spökar runt ett hörn. Allt fler 92or börjar ta körkortet och jag har inte ens tagit det. Varför är jag så jäkla dålig? Sämst. Jag kommer inte gå ut med betygen jag skulle ha kunnat haft pga mitt mående, jag har inte tagit körkortet och jag har inget jobb så jag kommer inte kunna resa någonstans sen som jag har planerat. Hur har jag tänkt att det ska gå ihop? Blir så less på mig själv...

Idag har hjärtat haft en extra hög hastighet pga att jag hela dagen har tänkt på Marcus. Just nu är hans familj, vänner och bekanta i kågehamnen och tänder ljus för honom. Jag hade velat vara där men hur egoistiskt det än låter så klarar jag inte av det. Jag är hellre där i lugn och ro. Nu har D kommit hit och vi ska väl säkert slå igång någon film i väntan på att paradise ska börja (jaaaada, jag ska fortsätta följa det, i'm stuck!). Om inte annat så måste jag kika på Cimon!